Köksbordsprat.
Vid sådana samtal behöver ingen hänsyn tas till profession eller uppdrag.
Bara människor runt ett bord.
Ett korplag.
Som pratar.
En salig blandning människor som inte känner varandra så väl utanför planen.
Men som träffas ibland för att ha kul ihop.
Som tränat i olika lag.
Spelat i spridda divisioner.
Och samtalet kommer att handla om barn och ungdomar som inte kan uppföra sig.
Det gör ofta det när jag är med i laget.
Jag måste ändå säga att jag sparsamt initierar den typen av samtal i privata sammanhang likt dessa.
Jag vill helst prata om annat då.
Men när samtalet blåser igång är jag snabbt tillbaka i position.
Det bara blir.
Positionen är yttermittfältare eller forward.
Bra tränad.
Trots detta sällan självklar i korpens startelva.
Tror kanske att jag är för driven mot ett bestämt mål även i dessa samtal?
Skruvar upp tempot.
Stressar laget.
Ettrig
Ramlar en del men fort uppe på benen
Bollen skall in.
Även kallad ”Petarn”
Det är så man kallas när man står rätt placerad när långskotten kommer.
En ”petare” gör inte de snyggaste målen
Men det blir mål.
En tå
En skalle
En träff med benskyddet
Men mål blir det.
Om det är det laget vill.
Målet i denna match, detta samtal verkade dock igenmurat av en osynlig vägg
Åtminstone målet med samtalet ur mitt perspektiv.
Jag placerade mig ”rätt”
Ur mitt perspektiv
Ropade till mig bollen.
”Passa mig!”
Men det var som att jag plötslig blev en spökspelare.
Ingen ville bredda spelet.
Snäva anfall.
Inget djup.
Passningarna framåt uteblev, uppspelet liknande pingis i sidled.
Pingis om barnen och ungdomarnas uppförande
… ur de väluppfostrade barnens perspektiv.
Ur det väluppfostrade samhällets perspektiv.
Ur de väluppfostrade föräldrarnas perspektiv.
Just så.
Väluppfostrade barn
Icke uppfostrade ungar.
Jag befann mig springa vid sidan av ett samtal där en skev och förenklad kategorisering fick breda ut sig.
Jag valde att tystna.
Trots min kondition i detta ämne.
Trots att jag vet att jag kan springa hur länge som helst för dessa ”ouppfostrade” barn.
Jag valde att byta av.
Sätta mig på bänken ett tag.
Samla mig.
Försöka förstå.
Se om jag kan återgå in i samtalet
In i matchen.
Om det fanns en väg in på den planhalva där jag vill vara.
Intog en åskådarplats.
”Kom igen nu gubbar!”
Människor tycks gilla att prata om människor.
Det konstaterade jag.
Det är spännande och intressant.
Engagemanget gick inte att ta miste på.
”Bra kämpat!”
I övrigt blev jag bara allt mer förvirrad ju längre samtalet gick.
Jag försökte kartlägga spelförståelsen.
Ringa in.
Hitta en röd tråd.
Pratar människor om andras ungar för att det finns ett intresse av att se en större bild, ett vidare perspektiv?
Eller pratar de om andras ungar av motsatt anledning?
Att inget intresse finns?
Är perspektiven låsta?
Svaren redan spikade.
Facit.
” Det är inte klokt”
” Vad sysslar egentligen föräldrarna med?”
”Domarn dömer som han vill….”
Ligger svaren på bordet från start?
Redan när matchen blåser igång?
Pratar de om ”andras ungar” för att det är skönt att bli påmind om att de ouppfostrade ungarna inte är deras egna barn?
Är det är något avlastande i det?
Som att skylla på domaren.
Jag behövde svaret på den frågan.
Jag behöver svaret!
”Berätta skillnaden på era barn och andras ungar? Jag vill verkligen höra hur ni ser på den skillnaden!”
Dålig stämning.
Klumpig entré in på spelplanen igen.
Att sitta tyst och hämta andan gjorde gott för mig.
Mindre gott för samtal med färdigskrivna slut.
Korpfotboll runt ett köksbord.
Svaren på mina frågor blev grumliga.
Obekvämt.
Och det var plötsligt bara hos oss som det lyser.
Och det är ju en dag imorgon också.
”Vi tackar domaren och motståndaren för en god match.”
Nästa samtal placeras jag troligen på avbytarbänken redan från start.
Eller så blir jag inte uttagen alls.
Alla får nog inte vara med.
Bara de som uppför sig.
Jennie Linde 