Astrid Lindgren, en av vår tids mest uppmärksammade barnboksförfattare. En människa som skapade berättelser om barn för barn. Ur barnens perspektiv gjorde Astrid omöjligheter till möjligheter.
Jag tillhör den generationen som vuxit upp med karaktärerna Pippi, Emil, Karlsson på Taket mfl. Många barn , som likt mig, växte upp på 70-80 talet hittade sin egen favorit bland raden av personligheter.
Med kittlande självklarhet berättar Astrid om den inre urkraft som ryms i barndomens självklara värld. En självklar värld där gränsen mellan drömmar och verklighet inte skall vara möjligt att urskilja.
Jag älskade just det.
Jag fick som liten höra att jag var en drömmare. Idag vet jag att drömmandet och fantasins möjligheter var en livsviktig plats för mig. Det visste jag inte då. Men jag tilläts vara där. Jag styrdes inte bort från min värld.
Jag tilläts ha kontroll över det jag kunde ha kontroll över. Det räddade mig.
Jag är övertygad om att vi räddar barn genom att tillåta en barndom. För barn.
I det dagliga arbetet med placerade barn och ungdomar får vi aldrig glömma bort det faktum att barndomen pågår, här och nu.
Barn har bara en barndom.
Vi får aldrig glömma bort verkliga värden, instinktiva värden som vi inte skapar åt barnen utan som kommer inifrån barnet själv.
Barndomens element.
Nyfikenheten, ombytligheten, leken, sökandet , skratten, busen.
Fantasin.
Fantasins magiska kraft. Den egna världen som läker och inger hopp.
Drömmar om det ouppnåeliga.
Drömmar om att de en dag kan bli uppnåeliga.
Drömmar kan omformuleras till mål. Absolut.
Risken är att när vi omformulerar drömmar till mål så gör vi det med fokus på vuxenblivande. Som om barnets inre värld, fantasin och drömmarna kan sorteras upp i uppnåeliga eller ouppnåeliga mål. Som om vi är rädda för drömmar som är för abstrakta.
När vi omformulerar drömmar till mål
får vi inte sila bort och bena ut så att endast uppnåeliga mål genomsyrar vardagen. Vi får inte styra vardagen bort från drömmarna. Vardagen blir grå då. Dyster.
Det är inte rimligt att ett barn skall kunna förhålla sig till en och samma planering dag ut och dag in. En dagsplanering som bygger på mål, ofta satta på områden som barnet inte alls känner intresse kring. Åtminstone inte dagligen. Inga barn fungerar så.
Genomförandeplanerna är till för att säkra innehållet i insatsen.
Det är bra!
Planen måste vara följsam för att inte kollidera med de dagliga målen som barnet skapar inom sig själv.
Mål som varierar från från dag till dag. Ibland från timme till timme.
Finns den följsamheten i
genomförandeplanerna? Finns det utrymme i vardagen även för dem?
Svaret blir ofta nej.
Det blir för abstrakt i dokumentationen. Svårt att säkra ur ett professionellt perspektiv.
Så vi säkrar det som är enklare att säkra och följa. Insatsen. Måluppfyllelse i relation till uppdraget. Måluppfyllelse tenderar då att bli ett mål i sig.
Det som är svårt att säkra hamnar i skymundan. Barndomens element.
De dagliga kraven på barnet, måluppfyllelsen sparrar mot barndomens ombytlighet.
Krav på färdigheter innebär träning inför det som väntar. Meningen med livet utifrån ett livslångt perspektiv. En insats.
Att få ett bra liv. Sedan.
Det är bra. Men livet är inte tänkt att vara ett träningsläger för att vara bra tränad senare.
Barnets mening i livet måste hinnas med dagligen. Det kan vi inte skjuta på framtiden.
För det finns inget sedan för just barndomen.
Det kräver följsamhet att följa barnets värld och samtidigt guida och stötta i det som barnet behöver hjälp med.
Det krävs många Astrid för att förgylla en dyster barndom.
Många Astrid som gillar tanken på att vardagens ram inte är fyrkantig. Många Astrid som gillar tanken på att målet med vår insats inte är att skapa en vardag där barnet befinner sig inuti en ram utan snarare en vardag där barnet är uppslukad av livet.
Många Astrid som tar barnets perspektiv.
Många Astrid som vågar säga ”Hyss är ingenting man gör. Di bare blir”
Livet är ramen.
Ramen kan inte vara livet.
Låt oss inte skapa en dyster barndom
