Blogg

Hur man förlorar barn

Vi tolererar inte ditt beteende

Inte ens här

Du passar inte in

Det är därför du är här

Du passar inte in.

Inte som du är nu

Du behöver fixas

Så fixa dig

Kom ihåg det

Tänk på det

Du lämnas ensam nu

Avskild

Av just den anledningen

Att tänka på just det

Tänk på hur fel det blev

Hur fel du gjorde

Hur fel du är

Tänk på det

Och tänk på hur andra ser på dig

Tänk på att du släpades iväg mot din vilja

Tänk på hur dumt det såg ut

Känn efter

Tänk på hur det såg ut

Är det så du vill ha det?

Tänk på hur det kändes

Tänk på det

Ditt beteende är oacceptabelt

Delar av dig är helt fel

Fixa dig

Du har ingen egen fil genom livet

Du har inga egna regler

Här uppför man sig

Här skärper man sig

Så tänk på det

Tänk på det

Och sedan skall du sova

Tänk på hur många som är besvikna på dig nu

Smit inte undan

Ta till dig det

Bryr du dig inte om andra?

Tänk på det

Sov nu

Imorgon är en ny dag

Tänk på det

När stressen får ledigt

Då syns det

Det blir en helt annan närvaro

Ett nu

Jag ser det hos dem jag möter

Hos dem vi vågar titta på

Stora

Små

Inre stress sliter

Och det syns utanpå

Om vi orkar se

Stressen syns ibland först när den tar ledigt

I pausen

För när stressen får beviljad ledighet sjunker axlarna ner

Andningen blir djupare

Leendet får ljudeffekter

Livet får effekter

Motivationen spricker igenom

Alla borde få ansöka om ledighet

De mest kravtyngda förtjänar en rättvis förhandling.

Potten borde fördelas rättvist ur deras perspektiv

Se till prestationen

Att vara immun är inte att prestera

Det är bara jackpot

De som inte drog den lotten

De kämpar

När vardagen rullar på

för de flesta andra

bär någon annan vardagen på sin rygg

Och det syns om vi förstår det.

Det känns för mycket i magen

En klok 6 åring kortade ner mina texter rejält.

Han sa;

” Man skall inte skrika på barn. För skrik gör att det känns för mycket i magen”

” Och då, när man skriker på barn kan de nog hända att de skriker tillbaka”

Jag kunde såklart inte låta bli att fråga.

”Men vad kan man göra istället då? Jag menar om barnen inte lyssnar?”

Den lille pojken funderar..

” Kanske klappa i sina händer eller nåt”?

” Och då, om barnet gör samma sak och också klappar. Då blir det ju inget skrik”

Om att sätta ner foten och sunt förnuft

Att sätta ner foten är inte svårt.

Men det är inte alltid effektivt.

I många fall dessutom helt verkningslöst

Åtminstone om man inte vill skapa en vardag som präglas av just det.

Nedsatta fötter.

Att lyssna till sitt sunda förnuft är inte heller jättesvårt

Men att agera utifrån sitt sunda förnuft är inte heller alltid det mest effektiva

För när sätter vi ner foten?

När hävdar vi att ”sunt förnuft” borde räcka?

När vi känner oss osäkra men pressade?

När vi får nog av den känslan.

När något känns svårt? Då vill vi att det skall finnas en enkel lösning.

När vi upplever att vi tappar kontrollen eller saknar de verktyg som krävs.

Då är det skönt att låta sunt förnuft sätta ner foten.

Ta tag i saker är att återfå kontrollen.

Och man gör ju åtminstone något.

Men om det blir helt galet, kanske t.om rörigare än det var innan så är den känslan oerhört kortsiktig.

Och om vi då, trots röran, fortsätter att göra samma sak om och om igen så hamnar man snabbt i en härva av ”sätta ner foten” och ”ta tag i problemet” försök som inte leder dit man vill överhuvudtaget.

Så är det med mig när det gäller planteringar.

Jag har många tankar om blommor och fina planteringar, men har inte så mycket positiva erfarenheter av att lyckas skapa just det.

Erfarenheterna jag har är däremot att det väldigt sällan blir helt bra, jag lyckas mindre bra med planteringar.

Jag har dessutom en hel rad oavslutade trädgårdsprojekt bakom mig. För ibland ger jag upp innan jag knappt börjat.

Det är så min erfarenhet ser ut.

Jag gillar framförallt enkla blommor. Lättskötta. De som inte kräver det där lilla extra. Blommor som växer bra på egen hand. Då är det jag kan gott nog.

Men om jag tror att min hantering är gott nog i alla lägen så har jag hamnat snett. Och jag kommer känna mig irriterad och provocerad av alla de plantor som inte uppför sig.

Min erfarenhet påverkar såklart mina förutsättningar att lyckas.

Det blir snabbt rörigt om jag ger mig in i djupare samtal om skötsel av mer avancerade plantor , särskilt om jag uttrycker saker som att det är omöjligt att hantera en viss sorts plantor på ett visst vis. Jag kan såklart inte ifrågasätta de människor som faktiskt får till det.

Det kan jag ju verkligen inte göra.

Jag har bara inte lyckats.

När jag var 19 år hyrde jag ett litet hus. Ett hus med en övergiven, vildvuxen trädgård. För mig var det fint så.

Jag insåg dock, så småningom, att omgivningen inte betraktade trädgården som lika fin. Jag fick hintar om att jag borde rensa.

Min trädgård höll sig verkligen inte inom ramen.

Trädgården borde skärpa sig. Eller åtminstone jag.

Det satte en viss press på mig.

Pressen fick mig till slut att ta tag i problemet.

Jag ville så gärna få det att se ut som om jag hanterade problemet. Snabbt och enkelt. Få det att se ut som att jag var bra på att ha eget hus. Jag var ju dessutom mamma nu. Stort ansvar. Stolt som en tupp. Skärpning!

Så jag lät mitt sunda förnuft sätta ner foten på spaden. För hur svårt kunde det egentligen vara?

Klart att det kommer att synas vad som behöver ryckas upp?

Sunt förnuft borde räcka

Så min trädgård föll offer för min nyupptäckta iver att göra ”trädgårds-fint”

Jag var nöjd och belåten efter att ha rensat klart.

Det gällde visst bara att bestämma sig

Sätta ner foten.

Och hugga i.

men…

Så var såklart inte fallet.

Så enkelt var det inte.

I praktiken sköt jag rejält från höften när jag navigerade bland lökväxter, perenner och kirskål.

Och mitt sunda förnuft, mina perspektiv, vilseledde mig totalt. Och ställde till det.

Det jag rev upp borde fått fortsätta blomma, de jag klippte ner klippte jag galet och det jag lät vara kvar bredde ut sig ännu mer när blommornas rötter försvann.

Det blir än idag rörigt med mig i samtal om planteringar. Om jag inte backar och lyssnar. Frågar. Intresserar mig för svaren. Jag måste ofta be andra om tips, råd och idéer. Och jag väljer att fråga dem som lyckas bra med sina växter.

Och kanske kan det verka som om jag förenklar något nu.

Det är inte menat så.

Och kanske låter det som att jag förminskar kritiken som riktas mot Lågaffektivt bemötande om jag säger att den ibland tyvärr påminner mig om hur jag rensade i mina rabatter?

Det är inte syftet. Jag önskar bara att vi slutar att prata som om vi vet när vi faktiskt inte vet.

Åsikter som rör till i samtalen.

Att människor med starka åsikter, som saknar erfarenhet av att lyckas med en Lågaffektiv hantering, inte säger sig veta att det inte fungerar.

Människor som såklart vill väl men som är för ivriga.

Som vill bli färdiga snabbt.

Som hugger i.

Som dömer ut bemötandet trots att de aldrig sett det fungera fullt ut.

Jag önskar att ingen dömer ut det Lågaffektiva förhållningssättet utan att ha sett de positiva effekterna.

Utan att ha;

Lyssnat till alla de människor som beskriver att det Lågaffektiva bemötandet från omgivningen, varit räddningen för dem.

Pratat med åtminstone några av alla de människor som kan berätta om hur de numer själva hittat sina egna strategier för att behålla självkontrollen. När omgivningen tillåtit dem att träna på att lyckas med just det.

Lyssnat till beskrivningar av det kaos de levde i tidigare. Verkligen lyssnat.

Lyssnat på de människor som slipper kontrolltagningar, nedläggningar och bestraffningar idag.

Människor som är oändligt tacksamma för det empatiska, icke konfrontativa bemötandet från omgivningen i situationer då de upplevt maximalt hög belastning.

De som riktar kritiken mot bemötandet skjuter kanske från höften?

De kanske tänker ”hur svårt kan det vara?”

Och sätter ner foten och hugger i.

Tar tag i.

De mest utsatta för de sunda förnuftets spadtag är de människor som lever med ökad sårbarhet och särskilda behov.

De blir lätt problemet.

Den omöjliga plantan.

Utan erfarenhet av att lyckas med Lågaffektivt bemötande är det svårt att avgöra om förhållningssättet fungerar eller inte.

Att då sprida åsikter om att det inte är rätt sätt är att bidra till att det blir väldigt rörigt.

Om sunt förnuft sätter ner foten så blir det som de spadtagen jag tog mot mina plantor .

Och det krävs mer än några rejäla spadtag.

Så jag skall inte ge råd och tips om planteringar. Trots att jag delar många andras uppfattning om att det är fint när det är fint.

Och kanske skall vi tänka likadant när det gäller åsikter om hantering och bemötande av människor med särskilda behov?

Råd, tips och verktyg får man bäst av de som har erfarenhet av att lyckas med Lågaffektivt bemötande.

Samtal och frågor är bra!

Verkligen jättebra!

Fråga.

Lyssna.

Lyft funderingar med oss som gärna berättar och delar med oss till er. Vi är tillräckligt många. Alla hinner få sina svar.

Men ni måste fråga.

Döm inte ut utan att ha erfarenhet av de positiva effekterna.

Det blir snabbt rörigt i samtalen då

Och då blir det sällan bra.

När inget motstånd finns

Utan motstånd gentemot förhållningssättet

finns det gott om luft att andas

I en personalgrupp, utan motstånd, pratar man med varandra utifrån ungdomarnas perspektiv.

Varma människor arbetar här

I en sådan personalgrupp finns lång erfarenhet av att arbeta utifrån Lågaffektivt Bemötande och Tydliggörande Pedagogik

Hantera – Utvärdera – Förändra

En sådan personalgrupp består av ambassadörer för ungdomarnas rätt

Rätten att få vara den man är

Rätt att få bli den man vill.

Inte en enda gång pratar en sådan personalgrupp i termer om att de som personal inte längre skulle få ställa krav eller visa vägen i vardagen

Här pratar man mycket om just vardagen

Om utveckling, pedagogiken, stödet, begripligheten, stressen ,strategierna

Om livet

Som att prata om musik

Text och musik

Skriven av människor

Om människor

För människor

Det sättet att prata om vardagen

Den öppenheten

Den personalgruppen består av varma, empatiska människor med lång erfarenhet av att stötta ungdomar med explosiva uttryck

Personal som är väl förberedda och trygga i hanteringen av utmanande situationer

Trygga i att de har sina Lågaffektiva verktyg.

Personal som är bra på att andas

Hantera

Sedan utvärdera

Först därefter förändra

Kanske är det därför inget motstånd finns i en sådan personalgrupp?

För att de är lätt att andas här?

Eller är det just därför?

Utan motstånd är det lättare att andas.

Inte en enda gång pratar denna personalen i termerna om att ungdomarna kan om de vill.

De vet att ungdomarna vill

Men att de inte just då kan

De vet att de ofta är den egna personalgruppens förmåga som avspeglas i ungdomarnas vardagliga funktion

De vet att deras dagliga stöd gör skillnad

Pedagogiken, strukturen, förberedelserna

De vet att de som personal ibland måste sopa banan framför klotet

De är helt ok med det

Ofta sopar de på grund av något de själva missat i vardagen

Ett missförstånd eller för höga förväntningar

De tänker att de är därför de är här

För att sopa i de stunder som det tar stopp

När det behövs

Tills det inte längre tar stopp

Det behövs inte mer än så

Det behövs ju inte när det flyter

Man behöver inte sopa banan när stödet anpassats rätt

När krav inte övervinner förmågan glider vardagen bra ändå

Det måste inte gå snabbt

Det får ta lite tid

När förutsättningarna ökar

Då finns förmågan

I en sådan personalgrupp är personalen inte rädda för att de skämmer bort ungdomarna genom att underlätta vardagen , sopa ibland

De har en plan

De har mål

De litar till sin egen förmåga

De vet att ungdomarna vill om de kan

De tänker att det rimligtvis är därför de som personal är här

För att skapa en vardag där ungdomarna kan

För att få dem att vilja och kunna

Det empatiska synsättet är luften i en sådan personalgrupp

Jag tänker att det är anledningen till att de vill arbeta här.

För att det finns gott om sådan luft att andas.

Att ge bort hela handen

Att möta barn och ungdomar som befinner sig i kris är tufft

Att möta barn och ungdomars ilska, frustration och oro över sin situation väcker känslor hos oss i omgivningen

Vi kan känna oss hotade

Faktiska hot

Verbala

Fysiska hot

Ibland hotade av en känsla

Empati

Empati är känslan som väcks när vi möter ungdomar vars liv kraschat.

Tyvärr tycks allt för många trycka undan den känslan

Som om empati är ett hot mot det professionella uppdraget?

Som om ”professionell” är att tvingas skapa ”distans” till känslan av empati

Ju tuffare klimat bland ungdomarna, ju hårdare attityd personalen möter från ungdomarna desto mer trycks empatin undan.

Så skapas kulturer där konsekvent innebär konsekvenser.

Så skapas kulturer där tydlighet innebär att vara bestämd

där struktur innebär att kunna följa regler

där man som personal tänker att genom att ge lillfingret till ungdomarna riskerar man att ge bort hela sin hand

Och ge bort hela sin hand är inget någon vill göra.

Så i en sådan kultur ger man inte efter

I den kulturen står man fast vid krav och förväntningar på ungdomarna.

No matter what.

För ingen vill bli av med hela sin hand.

I en sådan kultur säger man nej till ungdomarna för att visa vem som bestämmer.

I den kulturen tar man en konflikt för en keps och luva.

I den kulturen ”tar man ett utbrott” om en ungdom vill ha extra smörgås på kvällen.

För ingen vill bli av med sin hand

Och ingen här är rädd för konflikter

I dessa kulturer är det tydligt vad som förväntas av personalen ;

Ge inte lillfingret

Peka hellre med hela handen

Peka på problemet

Peka på ungdomen

Hjälp inte för mycket

Känn inte för mycket

Tycka synd om är farligt

Känn inte alls

Följ regler

Stå på dig

Låt dig inte luras

Var på din vakt

Var vakt

Håll ställningarna

Backa inte

Ge dig aldrig

Vik inte en tum

De här ungdomarna behöver gränser

Så sätt gränser

Var gränsen

Stå kvar

Håll ut

Håll i

Lägg ner

För ingen vill bli av med hela handen.

Hur skulle det se ut?