Är du med på det?
Kan du ställa upp på det?
Lågaffektivt bemötande får aldrig innebära att vi inte gör något alls.
Det får aldrig bli ett låt-gå förhållningssätt. Ett låt-gå förhållningssätt är övergivande.
Att överge någon när affekten stiger bidrar inte till det stöd och den stöttning som individen behöver.
Ibland behöver man lämna rummet.
Ofta måste vi backa åt sidan eller bakåt.
Inte sällan är att sätta sig ner på huk det mest stöttande vi kan göra.
Lämnar vi rummet gör vi det för att det är det som behövs just då.
Backar vi gör vi det för att det är vad som krävs just nu.
Sätter vi oss ner på huk så gör vi det för att det ser ut att lugna personen. Ser ut att göra gott.
Vi kan alltså inte på förhand veta exakt vad som är det mest Lågaffektiva i varje situation.
Det kräver inkänning
Högeffektiv inkänning av situationen
Högempatisk känsla för personen
Läsa av
Andas
Läsa av
Andas
Prova
Läsa av
Andas
Andas
Och en vilja att sträcka ut sin hand.
Att överge bidrar inte.
Lågaffektiva metoder bidrar med massor.
Att överge bidrar inte till förändring.
Lågaffektiva metoder förändrar.
Att överge förenklar inte vardagen.
Att arbeta Lågaffektivt i vardagen bidrar däremot till att tolka omgivningens krav och förväntningar så att de är möjliga att förutsäga. Förenklar vardagen. Det bidrar till att vi villigt anpassar stödet i vardagen så att det är möjligt att klara av skola, arbete och vardagens krav utan att kraschlanda gång på gång.
Det bidrar till att personen inte skall behöva uppleva misslyckanden gång på gång.
Lågaffektivt bemötande innebär en helhetssyn på individen.
Genom en helhetssyn, med det perspektivet, blir det tydligt att omgivningens belastningar måste minskas eller tonas ner när personen inte kan navigera i sin vardag.
Hårt mot hårt blir en hård kollision.
Följsamt mot oflexibelt blir mjukt.
Att stötta en annan människa fullt ut innebär att vara beredd att sträcka ut sin hand precis i rätt tid.
I vardagen.
I eskaleringen.
När det blir kaos.
Ge det där, ibland väldigt lilla, stödet som förhindrar ett fall.
Genom en utsträckt hand visar vi vår empati. Vi tar inte över. Drar inte en annan människa framåt mot deras vilja men släpper heller inte taget för att det går lite för långsamt i den riktning vid ser är nödvändig.
Vi ropar inte skynda dig
Vi säger ”jag hjälper dig!”
Ibland måste vi klappa ovanpå handen, lägga två händer om den hand som vilar i vår egen. Stanna upp och konstatera att hit kom vi idag, hit men inte längre
Kravanpassning.
Släppa på kravkrampen
Ge efter för kravkampen
Försöka igen lite senare
På ett nytt sätt
Krav är inte något som bör undvikas.
Men kravsituationerna behöver utvärderas utifrån ett empatiskt, icke dömande perspektiv.
Ibland spelar vårt tänkande spratt med våra föreställningar. Inte sällan tolkar vi genom ett moraliskt filter.
Vi kan bli för ivriga att lyckas. För fokuserade på att lära, träna och förändra.
Det som äventyras då är graden av förlåtande och tillåtande.
Och handen vi då sträcker ut blir kall och stel. En utsträckt hand av ointresse, irritation eller rädsla sprider inte lugn och värme.
En utsträckt hand som säger ”ok du får som du vill……” erbjuder inte stöd utan sänder ut att jag är på väg att ge upp dig.
En utsträckt hand sträcker vi ut för att vi vill hjälpa den som inte orkar mer just nu
En utsträckt hand som säger ”jag ger inte upp” när personen själv ger upp
En sådan hand sträcker vi ut
En sådan hand
Är du med på det?
Kan du ställa upp på det?
Jennie Linde 