Implementering av Gemensamt Förhållningssätt – som att orientera

En stor del av mitt arbetar handlar om att bidra till stöd i en implementering.

En implementering är lite som att orientera på en ny plats.

Ibland i en terräng som känns utmanande

Inte sällan känns det utmanande

för att den är just ny.

Ofta krävs mod.

Det krävs mod att utmana sina egna förmågor.

Pröva nytt.

För en lyckad implementeringen, en lyckad lagorientering, krävs att hela laget är överens om när startskottet ljuder.

Alla måste vara överens om var på kartan målet är.

Hur målet ser ut.

Annars blir det rörigt.

Och onödiga avbrott längs med vägen.

Då tappar man i tid.

Det är omöjligt att säga hur lätt respektive svår en implementering kommer att upplevas.

Handledarens uppgift, inför en implementering, är att förstå verksamhetens behov, personalgruppens behov men även att kunna utröna enskilda medarbetares förmåga att läsa kartan och följa kompassen.

Handledaren måste även förstå hur verksamhetens kultur ser ut. Med erfarenhet av implementering går det ganska fort.

Därefter blir handledarens uppgift stundtals att inta rollen som coach

Stundtals en ganska krävande coach.

Men lika viktigt är att fylla på med energi i den personalgrupp som blir trött. Som vill ge upp.

”Kom igen nu, gänget”

Som handledare måste man vara övertygande.

Peppande.

Se framstegen.

Ingen blir bra på något man inte tränar på.

”Ge inte upp!”

Ibland krävs individuell träning för enskilda medarbetare i laget.

Vi gör vad som krävs.

”Det kommer att gå bra”

”Ni är på rätt väg”

När startskotten har gått kan man inte analysera kompassens visare och riktning.

Vi tappar i tid.

Där måste handledaren ibland vara riktigt tydlig.

Blåsa i visselpipan.

Vi arbetar med människor.

Vi är en del i en annan människas liv.

Människor som inte själva kan orientera utan vårt stöd.

Därav visselpipan.

Vår pedagogiska uthållighet utgör kvalitén i i en annan människas liv.

Vår empatiska kondition gör avtryck i en annan människas framtid.

Vi springer för livet.

Någon annans liv.

Faktiskt.

När startskotten väl har gått så kommer det att synas i vardagen.

Det gör gott omgående.

Ju större förändring i vårt bemötande desto mer känns skillnaden.

Det gör gott.

När startskotten har gått så kör vi.

”Lita på mig!”

Om ni litar på handledaren, litar på kartan ni har i er hand och litar på kompassen så når ni målet.

Det är tveksamheterna, den bristande konditionen och bristen på övertygelse som gör att verksamheter ibland hamnar vilse.

När kartan tolkas olika.

När kartan ifrågasätts gång på gång.

När några envisas med att leta genvägar.

När några lämnar tillbaka kortet utan stämplar.

Skyller på terrängen.

Den svåraste terrängen.

Terrängens eget fel att det inte går att orientera i den.

Därav visselpipan.

Handledarens roll behöver därför ge verksamheten stöd att rusta sig inför startskottet av en lyckad implementering.

Utbildning är ett bra sätt att rusta verksamheten.

Uthållighetsövningar.

Samsyn.

Verksamhetens ledning måste vara tydliga med krav och förväntningar. Alla måste;

1. Förstå var på kartan vi är och vart vi ska

Medvetandegöra – Varför vi skall implementera LAB?

2.Passa kartan

Stämmer kartan och vår empatiska kompass överens?

Välj och planera väg

3. Synliggöra riktningen och vägen på kartan

Verksamheten måste avsätta tid för att stötta, peppa och hjälpa varandra att läsa kartan emellanåt.

Inte ifrågasätta planen/kartan när det börjar kännas tungt

4. Hitta/ta kontrollen

Färdighetsträna. Det får ta tid.

Hantera – Utvärdera – Förändra.

Hur blir vi ännu bättre?

Vilka fallgropar snubblar vi i?

Har vi vad som krävs?

Behöver vi mer energi i form av kunskap?

I en implementering krävs pepptalk sinsemellan och ofta även coachning från personer som är övertygade och vältränade i att orientera i den Lågaffektiva terrängen.

En som springer före stundtals och blåser i visselpipan när medlöpare försöker nå i mål via genvägar.

Kom ihåg! Genvägar är senvägar även i en implementeringsprocess.

Vi stämplar inte varandras kort.

Fusk är fusk.

Det här gör vi inte åt varandra utan med varandra.

För andra.

5. I mål

Självständighetsfasen.

Handledaren lämnar visselpipan vidare.

Någon måste bära den runt halsen.

Kondition är en färskvara.

Uthållighet lika så.

Vid stress minskar vår förmåga att läsa kartor och att hålla oss till planen

Kompassens visare påverkas av den hand som håller i den

Implementeringsstödjare bör därför finnas i verksamheten.

Med en visselpipa runt halsen.

Orienteringen fortsätter i vardagen.

Som en del av vardagen.

Kulturen.

Kartan och kompassen är ett med kulturen.

Den Lågaffektiva Kulturen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.