Han såg sin pappa tappa kontrollen
Om och om igen
Och inget kunde han göra åt saken
Han drömde
om att snabbt bli stor
snabbt bli stark
Han drömde om
att kunna protestera
Markera.
Agera.
Men Aldrig mer våld
Det var så han tänkte
Det är sanningen.
Hon tänkte likadant.
När hon hörde sina föräldrar skrika
om nätterna
allt folk som kom och gick
Högljudda gräl
Tätt följt av tårar
Bortom kontroll
Och hon drömde om att snabbt bli vuxen
Få kontroll
Dra därifrån
Aldrig mer våld
Det var så hon tänkte
Det är hennes sanning.
En sanning de delar
en Ung kille
en Ung tjej
Aldrig våld
Aldrig, aldrig , aldrig
Lät så lätt
Rätt
…. innan hoppet slocknade
innan han inte orkade hålla ihop sig längre
innan det blev för mycket
att stå ut i
klara av på egen hand
innan allt blev fel
innan pressen inombords
blev övermäktig
innan livet kantrade
Innan en hård vardag
blev hårdare
För hoppet slocknar
när hjälp
villkoras
hoppet slocknar
när allt handlar
om hur man klarar krav
bedöms utifrån
hur bra man kan uppföra sig
Hoppet slocknar
när ledsenhet
tolkas som problemskapande beteende
av vuxna människor
när ledsenhet inte syns
om inga tårar fälls
Han tänker
Det finns kanske ingen annan väg för mig?
De tankarna har blivit hans sanning
Det finns kanske ingen mjukare värld för
mig?
Det är så han tänker.
Så tänker hon också.
Och hon vaknar fortfarande upp och är rädd
Trots att hon inte längre bor kvar hemma
där allt började
Känner knävecken darra
kroppen minns det hon
inte vill prata om
hon gör visst det hon lovat att aldrig göra
använder våld
är utagerande
problemskapande
Hon hör vad de säger om henne
Förstår
Men inte fullt ut.
Önskar de förstod henne bättre.
Hon vill inte skapa problem.
Hon är bara så ledsen.
Och arg.
Hon ger upp bilden av sig
varje dag numer
ger upp bilden av att aldrig bli
”en sån som dom”
Hon ger upp
Och när personalen sätter sin gräns
mot hennes uttryck
Känner hon knappt ingenting
Så hon svarar att hon inte bryr sig
när konsekvenser delas ut
Även om hon såklart
bryr sig
Hon hatar hon allt
just då
Mest sig själv
Sin sanning
Hennes sanning
Och när de ber henne skärpa sig
då påminns hon om att
hon tydligen inte kan det
Hon är nog precis som dom där
de hon lovade att aldrig bli som
Skammen
dövar hon på sitt sätt
saknaden
av det hon alltid saknat
dövar hon
och alla svek mot sig själv
dövar hon
på sitt sätt
men ingen verkar bry sig om det
och hon bryr sig heller inte så mycket längre
det är lite lättare så
För honom
är det precis likadant
han känner precis som hon
Och de är båda medvetna om
att de misslyckats
med att undvika våld
Och det har misslyckats med
att hitta trygghet inom sig
Hon och Han
är ”de placerade barnen”
De placerades eftersom familjen
inte var trygg nog
Hemmet var inte en bra miljö för barn
att växa upp i
Men nu är Hon och Han
ansvariga för personalens arbetsmiljö
och allt tycks börja om igen
Fokus på att träna nu
Träna
på att inte hota eller använda våld när
stressen stiger
träna på
att inte döva sin otrygghet på destruktiva
sätt
Det är därför de placerats
för att de inte kan annat än det
för att de
inte sett andra sätt än det
Placerade för att träna på
andra uttryck …
trots att de fortfarande är allt för otryggt
för dem
på insidan
hårt
på utsidan
Han minns hur hans pappa tappade
kontrollen
Om och om igen
Hans personal gör
typ detsamma
det är så han ser det
De verkar så
som att de tappar kontrollen
han väcker tydligen ilska
hos vuxna
kanske är han värd det
de hårdare tagen
de hårdare dagarna
det är så han ser det
Aldrig våld
gäller inte mig
Det är så han ser det
Hon tänker precis likadant
och när hon ber sin personal
att inte röra henne när hon är arg
gör hon det eftersom det inte självklart
att man låter bli
när det gäller henne
i hennes värld är det inte självklart
hennes uppväxt har kantats av
en just våld
övertramp mot hennes rättigheter
fysiska övertramp och fysisk kontroll
Hon tänker att det är livet
att det är så det är ..
så när hon ber personalen att inte röra henne när hon är orolig och arg
är det för att hon minns
hur skrämmande det är att tappa
kontrollen
och att behöva ge sig
för hon vet hur det blir
minns hur det var
Hon vet inte
än
att hon uttrycker en mänsklig rättighet
hon vet inte än
att hon inte är dömd till att behandlas så
Han vet inte heller det.
De har båda sett för lite av hur det skall vara.
Sett för lite av hur barn skall ha det.
Hört för mycket om sina skyldigheter
och för lite om sina rättigheter
En ung kille
En ung tjej
som båda förstått att de själva måste ta
ansvar för sina liv
försvara sig själv
Ta ansvar
för de som vuxna runt omkring dem
klarar inte det
Otryggt
att tänka så
Otryggt
med allt ansvar
Tungt
på axlar som inte är vuxna
som inte borde bära på
de vuxnas ansvar
Svårt att slappna av med den tyngden
på axlarna
Och det är svårt att få omgivningen att förstå
och tro på
vem de en gång ville vara
det är svårt att få omgivningen att förstå
att de tänkt
sedan de var små
Aldrig våld
Och när ingen tycks höra
Ingen verkar vilja se
Då knyter han sin hand
och hon knyter sin
för att
ingen förstår
det är därför de är här
det är så de ser det
Så de känner.
Jennie Linde 