Det finns de som halkar
Snubblar till
och ramlar
Men som tar sig upp
med stöd av oss
Trotsar halkan
För att vi ser dem
Som vågar sig på
att våga
För att en hand sträcks ut
För att det känns så
i luften runt omkring dem
För att en förstående hand
känns.
Känns som
”här, kom… vi fixar det här”
För att en sådan hand
känns som
”Det är ingen fara… allt kommer bli bra”
Och så har vi de som
störtar till marken
rasar ihop
och tappar allt
De ligger skamset
kvar
för att INGEN ser dem
Det finns ingen hand
att ta i
De
är ingen man vill ta i
Möjligtvis peka på
”Kolla på den där… ”
Möjligen pekas hen på
”Det där har hen försatt sig i själv….”
”Det där får hen fixa själv….”
De reser sig aldrig upp
Inte helt och fullt
åtminstone
För ingen hjälp finns att få
Så de stapplar sig fram som
på nåder
Och broarna sägs hen ha
bränt själv
Med vilje
Så moraliseras det
Och så dömer man ut
Och ingen ser
dem.
Så känns luften runt
dem.
Och det har jag aldrig kunnat acceptera
Jag vill inte lära mig att kunna det.
Jennie Linde 