Om att sätta ner foten och sunt förnuft

Att sätta ner foten är inte svårt.

Men det är inte alltid effektivt.

I många fall dessutom helt verkningslöst

Åtminstone om man inte vill skapa en vardag som präglas av just det.

Nedsatta fötter.

Att lyssna till sitt sunda förnuft är inte heller jättesvårt

Men att agera utifrån sitt sunda förnuft är inte heller alltid det mest effektiva

För när sätter vi ner foten?

När hävdar vi att ”sunt förnuft” borde räcka?

När vi känner oss osäkra men pressade?

När vi får nog av den känslan.

När något känns svårt? Då vill vi att det skall finnas en enkel lösning.

När vi upplever att vi tappar kontrollen eller saknar de verktyg som krävs.

Då är det skönt att låta sunt förnuft sätta ner foten.

Ta tag i saker är att återfå kontrollen.

Och man gör ju åtminstone något.

Men om det blir helt galet, kanske t.om rörigare än det var innan så är den känslan oerhört kortsiktig.

Och om vi då, trots röran, fortsätter att göra samma sak om och om igen så hamnar man snabbt i en härva av ”sätta ner foten” och ”ta tag i problemet” försök som inte leder dit man vill överhuvudtaget.

Så är det med mig när det gäller planteringar.

Jag har många tankar om blommor och fina planteringar, men har inte så mycket positiva erfarenheter av att lyckas skapa just det.

Erfarenheterna jag har är däremot att det väldigt sällan blir helt bra, jag lyckas mindre bra med planteringar.

Jag har dessutom en hel rad oavslutade trädgårdsprojekt bakom mig. För ibland ger jag upp innan jag knappt börjat.

Det är så min erfarenhet ser ut.

Jag gillar framförallt enkla blommor. Lättskötta. De som inte kräver det där lilla extra. Blommor som växer bra på egen hand. Då är det jag kan gott nog.

Men om jag tror att min hantering är gott nog i alla lägen så har jag hamnat snett. Och jag kommer känna mig irriterad och provocerad av alla de plantor som inte uppför sig.

Min erfarenhet påverkar såklart mina förutsättningar att lyckas.

Det blir snabbt rörigt om jag ger mig in i djupare samtal om skötsel av mer avancerade plantor , särskilt om jag uttrycker saker som att det är omöjligt att hantera en viss sorts plantor på ett visst vis. Jag kan såklart inte ifrågasätta de människor som faktiskt får till det.

Det kan jag ju verkligen inte göra.

Jag har bara inte lyckats.

När jag var 19 år hyrde jag ett litet hus. Ett hus med en övergiven, vildvuxen trädgård. För mig var det fint så.

Jag insåg dock, så småningom, att omgivningen inte betraktade trädgården som lika fin. Jag fick hintar om att jag borde rensa.

Min trädgård höll sig verkligen inte inom ramen.

Trädgården borde skärpa sig. Eller åtminstone jag.

Det satte en viss press på mig.

Pressen fick mig till slut att ta tag i problemet.

Jag ville så gärna få det att se ut som om jag hanterade problemet. Snabbt och enkelt. Få det att se ut som att jag var bra på att ha eget hus. Jag var ju dessutom mamma nu. Stort ansvar. Stolt som en tupp. Skärpning!

Så jag lät mitt sunda förnuft sätta ner foten på spaden. För hur svårt kunde det egentligen vara?

Klart att det kommer att synas vad som behöver ryckas upp?

Sunt förnuft borde räcka

Så min trädgård föll offer för min nyupptäckta iver att göra ”trädgårds-fint”

Jag var nöjd och belåten efter att ha rensat klart.

Det gällde visst bara att bestämma sig

Sätta ner foten.

Och hugga i.

men…

Så var såklart inte fallet.

Så enkelt var det inte.

I praktiken sköt jag rejält från höften när jag navigerade bland lökväxter, perenner och kirskål.

Och mitt sunda förnuft, mina perspektiv, vilseledde mig totalt. Och ställde till det.

Det jag rev upp borde fått fortsätta blomma, de jag klippte ner klippte jag galet och det jag lät vara kvar bredde ut sig ännu mer när blommornas rötter försvann.

Det blir än idag rörigt med mig i samtal om planteringar. Om jag inte backar och lyssnar. Frågar. Intresserar mig för svaren. Jag måste ofta be andra om tips, råd och idéer. Och jag väljer att fråga dem som lyckas bra med sina växter.

Och kanske kan det verka som om jag förenklar något nu.

Det är inte menat så.

Och kanske låter det som att jag förminskar kritiken som riktas mot Lågaffektivt bemötande om jag säger att den ibland tyvärr påminner mig om hur jag rensade i mina rabatter?

Det är inte syftet. Jag önskar bara att vi slutar att prata som om vi vet när vi faktiskt inte vet.

Åsikter som rör till i samtalen.

Att människor med starka åsikter, som saknar erfarenhet av att lyckas med en Lågaffektiv hantering, inte säger sig veta att det inte fungerar.

Människor som såklart vill väl men som är för ivriga.

Som vill bli färdiga snabbt.

Som hugger i.

Som dömer ut bemötandet trots att de aldrig sett det fungera fullt ut.

Jag önskar att ingen dömer ut det Lågaffektiva förhållningssättet utan att ha sett de positiva effekterna.

Utan att ha;

Lyssnat till alla de människor som beskriver att det Lågaffektiva bemötandet från omgivningen, varit räddningen för dem.

Pratat med åtminstone några av alla de människor som kan berätta om hur de numer själva hittat sina egna strategier för att behålla självkontrollen. När omgivningen tillåtit dem att träna på att lyckas med just det.

Lyssnat till beskrivningar av det kaos de levde i tidigare. Verkligen lyssnat.

Lyssnat på de människor som slipper kontrolltagningar, nedläggningar och bestraffningar idag.

Människor som är oändligt tacksamma för det empatiska, icke konfrontativa bemötandet från omgivningen i situationer då de upplevt maximalt hög belastning.

De som riktar kritiken mot bemötandet skjuter kanske från höften?

De kanske tänker ”hur svårt kan det vara?”

Och sätter ner foten och hugger i.

Tar tag i.

De mest utsatta för de sunda förnuftets spadtag är de människor som lever med ökad sårbarhet och särskilda behov.

De blir lätt problemet.

Den omöjliga plantan.

Utan erfarenhet av att lyckas med Lågaffektivt bemötande är det svårt att avgöra om förhållningssättet fungerar eller inte.

Att då sprida åsikter om att det inte är rätt sätt är att bidra till att det blir väldigt rörigt.

Om sunt förnuft sätter ner foten så blir det som de spadtagen jag tog mot mina plantor .

Och det krävs mer än några rejäla spadtag.

Så jag skall inte ge råd och tips om planteringar. Trots att jag delar många andras uppfattning om att det är fint när det är fint.

Och kanske skall vi tänka likadant när det gäller åsikter om hantering och bemötande av människor med särskilda behov?

Råd, tips och verktyg får man bäst av de som har erfarenhet av att lyckas med Lågaffektivt bemötande.

Samtal och frågor är bra!

Verkligen jättebra!

Fråga.

Lyssna.

Lyft funderingar med oss som gärna berättar och delar med oss till er. Vi är tillräckligt många. Alla hinner få sina svar.

Men ni måste fråga.

Döm inte ut utan att ha erfarenhet av de positiva effekterna.

Det blir snabbt rörigt i samtalen då

Och då blir det sällan bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s